tisdag 3 juni 2008
Flyttar
Gah, blir tokig på detta. Därför kommer bloggen att flyttas, fast det blir ungefär samma ändå.
lördag 31 maj 2008
Forgetting Sarah Marshall
Oj oj oj, Det är bara att konstatera att Jason Segel och Judd Aptrow har gjort det igen. 40 year old virgin, Knocked up, Superbad och nu Forgetting Sarah Mitchell, eller som den svenska titeln är Dumpad. Återigen en film jag sökte för några lätta garv, och det fick jag.
För det här är en film att garva åt, Peter Bretter(Jason Segel) och Sarah Marshall(Kirsten Bell) lever ett rätt bra liv, hon som framgångsrik tv-stjärna och han i skuggan av henne som musiker för samma program. Men så dumpar hon honom, hon har träffat en annan.
Efter att Peter gråtit ut lite hos sin styvbror Brian(Bill Hader) bestämmer han sig för att resa till Hawaii, och vem bor på samma hotell? Jo självfallet Sarah tillsammans med sin nye Aldous Snow, ett brittisk popsnöre och kvinnokarl. En söt receptioist (Mila Kunis) finns med i bilden och here we go. Det vacklas förstås mycket fram och tillbaka, vem ska få vem? I bakgrunden finns också en liten samlinga sköna bikaraktärer som ger den här storyn en skön extra nivå.
Det slår mig nu att en hel del i den här filmen påminner om bröderna Farrells The Heartbreak kid, en hel del stämmer men jag måste säga att det här är roligare, skönare och vassare över lag. Något som dock båda filmerna tappar lite på är de kvinnliga huvudkaraktärerna som görs lite för endimensionella medan de manliga karaktärerna får betydligt mera att säga till om.
Jag skulle vilja säga att det här är en relationskomedi för killar, och även om man blivit dumpad eller inte så tycker jag att det här är så tragiskt roligt. Det går i ett rätt raskt tempo och filmen stannar egentligen inte av när den väl har börjat. Filmen funkar tycker jag rätt igenom och även om det är ett snabbt verk så får Jason Seagle och regissören Nicholas Stroller detta att funka.
Fyra stycken mumlande humlor blir det till detta.
För det här är en film att garva åt, Peter Bretter(Jason Segel) och Sarah Marshall(Kirsten Bell) lever ett rätt bra liv, hon som framgångsrik tv-stjärna och han i skuggan av henne som musiker för samma program. Men så dumpar hon honom, hon har träffat en annan.
Efter att Peter gråtit ut lite hos sin styvbror Brian(Bill Hader) bestämmer han sig för att resa till Hawaii, och vem bor på samma hotell? Jo självfallet Sarah tillsammans med sin nye Aldous Snow, ett brittisk popsnöre och kvinnokarl. En söt receptioist (Mila Kunis) finns med i bilden och here we go. Det vacklas förstås mycket fram och tillbaka, vem ska få vem? I bakgrunden finns också en liten samlinga sköna bikaraktärer som ger den här storyn en skön extra nivå.
Det slår mig nu att en hel del i den här filmen påminner om bröderna Farrells The Heartbreak kid, en hel del stämmer men jag måste säga att det här är roligare, skönare och vassare över lag. Något som dock båda filmerna tappar lite på är de kvinnliga huvudkaraktärerna som görs lite för endimensionella medan de manliga karaktärerna får betydligt mera att säga till om.
Jag skulle vilja säga att det här är en relationskomedi för killar, och även om man blivit dumpad eller inte så tycker jag att det här är så tragiskt roligt. Det går i ett rätt raskt tempo och filmen stannar egentligen inte av när den väl har börjat. Filmen funkar tycker jag rätt igenom och även om det är ett snabbt verk så får Jason Seagle och regissören Nicholas Stroller detta att funka.
Fyra stycken mumlande humlor blir det till detta.
torsdag 29 maj 2008
Indiana Jones and the kingdom of the crystalskull
Vem kom på den vansinnigt långa titeln?
Då var det dags återigen för mannen som gav Federoa hatten och oxpiskan ett ansikte, Indy Jones att bege sig ut på äventyr igen. Denna gång i sent 50-tals miljö med ryska kommunister som skurkar, unga sidekicks som ser för mycket som Marlon Brando i vild ungdom och gammal skåpmat.
Storyn som inte är helt klartydlig är ungefär följande. Indy råkar ut för svartlistning efter att ha blivit övertalad av ett gäng kommies att hitta en gammal trälåda. Förstås går det inte som tänkt men han lyckas fly ivarje fall. Senare blir han uppsökt av en ung man på en båge i en läderjacka. Han berättar att Indys vän från Collage har blivit kidnappad och de ger sig ut för att rädda honom. På vägen händer det ena och det andra tills slutet som i mitt tycke är bland det sämsta.
Jag säger det på en gång, jag tycker inte att Harrison Ford, Steven Speilberg och George Lucas något vidare. Man använder sig av för mycket referenser, särskilt till första filmen som jag tycker man ska ha sett innan för att verkligen uppskatta den här filmen. Dessutom tänder aldrig riktigt någon av skådisarna till. Ford går på samma halvfart som han verkar gjort de senaste 5 eller så åren. Cate Blanchett spelar över så väldigt i sin roll som rysk kommiledare och glömmer ibland dialekten.
Må så vara att jag var lite trött när jag såg denna film men jag kan inte gilla detta. I Rocky Balboa gjorde Sylvester Stallone en fin återkomst där han skapade en film som kändes varm och trygg. Här känns mest Ford trött och filmens humor blir aldrig riktigt bra och filmreferenserna är för många.
Skulle hellre föreslå att man skaffar boxen med de tre tidigare filmerna och ser dem. Jag vill också rekommendera serien Young Indiana Jones chronicles, som jag tycker känns betydligt roligare och bättre gjort än detta.
Det blir inte riktigt godkänt för Indiana Jones även om jag inte vill kalla det en kalkon, bara en mumlande humla.
Då var det dags återigen för mannen som gav Federoa hatten och oxpiskan ett ansikte, Indy Jones att bege sig ut på äventyr igen. Denna gång i sent 50-tals miljö med ryska kommunister som skurkar, unga sidekicks som ser för mycket som Marlon Brando i vild ungdom och gammal skåpmat.
Storyn som inte är helt klartydlig är ungefär följande. Indy råkar ut för svartlistning efter att ha blivit övertalad av ett gäng kommies att hitta en gammal trälåda. Förstås går det inte som tänkt men han lyckas fly ivarje fall. Senare blir han uppsökt av en ung man på en båge i en läderjacka. Han berättar att Indys vän från Collage har blivit kidnappad och de ger sig ut för att rädda honom. På vägen händer det ena och det andra tills slutet som i mitt tycke är bland det sämsta.
Jag säger det på en gång, jag tycker inte att Harrison Ford, Steven Speilberg och George Lucas något vidare. Man använder sig av för mycket referenser, särskilt till första filmen som jag tycker man ska ha sett innan för att verkligen uppskatta den här filmen. Dessutom tänder aldrig riktigt någon av skådisarna till. Ford går på samma halvfart som han verkar gjort de senaste 5 eller så åren. Cate Blanchett spelar över så väldigt i sin roll som rysk kommiledare och glömmer ibland dialekten.
Må så vara att jag var lite trött när jag såg denna film men jag kan inte gilla detta. I Rocky Balboa gjorde Sylvester Stallone en fin återkomst där han skapade en film som kändes varm och trygg. Här känns mest Ford trött och filmens humor blir aldrig riktigt bra och filmreferenserna är för många.
Skulle hellre föreslå att man skaffar boxen med de tre tidigare filmerna och ser dem. Jag vill också rekommendera serien Young Indiana Jones chronicles, som jag tycker känns betydligt roligare och bättre gjort än detta.
Det blir inte riktigt godkänt för Indiana Jones även om jag inte vill kalla det en kalkon, bara en mumlande humla.
Iron man
Man kan framför kritik mot Iron man och säga att hela filmen består i stort sätt av en enda skådis, Robert Downey Jr. Nu är visserligen Jeff Daniels, Gwyneth Paltrow och några andra fler med. Men detta är ändå Downey Jr film.
Handlingen i korthet
Tony Stark är amerikan och en av världens största vapentillverkare. När han är på produktvisning i Afghanistan blir han kidnappad och nästan dödad. Men han lyckas klara sig och tillsammans med sin Dr Yinsin en skyddsutrustning som ska ta dem därifrån medan talibanerna tror att de bygger en missil. Självfallet har talibanerna också en större mängd vapen tillverkade av Tony Stark. Bang boom pang sen lite mer sånt, lite andra bihistorier också, the end.
Vad jag tycker skiljer Iron man och som faktiskt räddar den är i mångt och mycket Robert Downey Jr. Han snor varenda scen han är med i och trots att även om både Daniels och Paltrow inte är några dåliga scener så får ändå Downey Jr göra allt kul skådespel. Hans också något äldre ålder om man jämnför med övriga "actionhjältar" gör det hela lite mer tyngre. Dessutom går det åt skogen rätt ofta och humorn presenteras med väldigt bra precision.
Till filmens svagheter hör dock skådespelet och manuset som bara låter en karaktär växa egentligen och manuset som känns lite för politiskt korrekt. Men det är ändå på många sätt en bra och kul film, någon större framgång kommer det inte att bli men den är ivarje fall betydligt bättre än kalkoner som Fantastic four och Elektra.
Jag hade nog som regissör velat se att man använde Daniels och Paltrow mera. Som manusförfattare kanske valt några andra skurkar än talibanerna som the bad ass.
Betyget är svårt men det blir ändå godkänt, en trea
Handlingen i korthet
Tony Stark är amerikan och en av världens största vapentillverkare. När han är på produktvisning i Afghanistan blir han kidnappad och nästan dödad. Men han lyckas klara sig och tillsammans med sin Dr Yinsin en skyddsutrustning som ska ta dem därifrån medan talibanerna tror att de bygger en missil. Självfallet har talibanerna också en större mängd vapen tillverkade av Tony Stark. Bang boom pang sen lite mer sånt, lite andra bihistorier också, the end.
Vad jag tycker skiljer Iron man och som faktiskt räddar den är i mångt och mycket Robert Downey Jr. Han snor varenda scen han är med i och trots att även om både Daniels och Paltrow inte är några dåliga scener så får ändå Downey Jr göra allt kul skådespel. Hans också något äldre ålder om man jämnför med övriga "actionhjältar" gör det hela lite mer tyngre. Dessutom går det åt skogen rätt ofta och humorn presenteras med väldigt bra precision.
Till filmens svagheter hör dock skådespelet och manuset som bara låter en karaktär växa egentligen och manuset som känns lite för politiskt korrekt. Men det är ändå på många sätt en bra och kul film, någon större framgång kommer det inte att bli men den är ivarje fall betydligt bättre än kalkoner som Fantastic four och Elektra.
Jag hade nog som regissör velat se att man använde Daniels och Paltrow mera. Som manusförfattare kanske valt några andra skurkar än talibanerna som the bad ass.
Betyget är svårt men det blir ändå godkänt, en trea
onsdag 7 maj 2008
Suomalainen sotafilmi festivaali
Eller något, finsk krigsfilms festival. Har noterat att det har dykt upp en del filmer på sistone som behandlar detta och är lite sugen på att se dem, dessutom funderar jag på att köra en kinesisk filmfestival, frågan är bara vilken jag ska köra först. Båda intresserar mig mycket.
fredag 25 april 2008
En tanke slog mig
När jag satt och skrev innan om filmen Varg med Peter Stormare. Jag blev lite sugen på att se hur vida min teori stämde eller inte om att han kommit till Sverige för att filmkarriären i Hollywood inte gått något vidare, och se jag hade rätt! Senast Stormare var med i något av lite kvalite kan sägas 2000 när han står med i rollistorna för Chocolat och Dancer in the dark. Kanske inte några av mina favoritfilmer men ändå väl ansedda filmer. Sen har karriären inte gått så särskilt bra med en hel del bottennapp förrutom rollen i Prison Break(som jag inte sett förövrigt). Kanske är det därför inte så konstigt att han kommer och gör Varg.
Izabella Scorupco ja, man kanske får förlåta henne lite med tanke på mammaledighet och vidare och det faktum att hon inte är så vitt jag vet utbildad skådespelerska. Även om hon varit med i en hel del filmer. Men Vertical Limit, Reign of Fire, Exorcist: The beginning och Dykaren(Svensk visserligen) är kanske inte så jätteimponernande. Sen kommer hon och gör Solstorm, där hon faktiskt ändå är okej.
Slutligen då Stellan Skarsgård. Som kanske är den av de tre som trots allt halkat mest rätt även om han råkat ut för ett och annat bananskal också. Helen of Troy, en film för tv(som jag sett förövrigt) rätt kass faktiskt. Kiss Kiss (Bang Bang) är kanske inte världens bästa film även om den har sin charm. När det gäller Skarsgård väntar jag bara på att sonen Gustaf ska få Hollywood breaka.
Inte för att jag tror att någon inblandad nu kommer bry sig om dessa små rader jag skrev och ta illa vid sig och det är en högst personlig reflektion.
Izabella Scorupco ja, man kanske får förlåta henne lite med tanke på mammaledighet och vidare och det faktum att hon inte är så vitt jag vet utbildad skådespelerska. Även om hon varit med i en hel del filmer. Men Vertical Limit, Reign of Fire, Exorcist: The beginning och Dykaren(Svensk visserligen) är kanske inte så jätteimponernande. Sen kommer hon och gör Solstorm, där hon faktiskt ändå är okej.
Slutligen då Stellan Skarsgård. Som kanske är den av de tre som trots allt halkat mest rätt även om han råkat ut för ett och annat bananskal också. Helen of Troy, en film för tv(som jag sett förövrigt) rätt kass faktiskt. Kiss Kiss (Bang Bang) är kanske inte världens bästa film även om den har sin charm. När det gäller Skarsgård väntar jag bara på att sonen Gustaf ska få Hollywood breaka.
Inte för att jag tror att någon inblandad nu kommer bry sig om dessa små rader jag skrev och ta illa vid sig och det är en högst personlig reflektion.
Varg
"Man undrar ju vem som är utrotningshotad?"
Så säger Stormare, ständigt denne Stormare. Kanske syftar han på bra svenska filmer? Eller bara bra svenska skådisar. För får det här Beck/Wallander/Van Veetern ect träsket fortsätta tillsammans med för mycket Bergman pretto relationsdramer vettetusan.
Varg handlar om rovdjursdebatten i Sverige och vargs vara och inte vara. Den handlar också om moral och dilemma, att stå för sin sak eller att ta skulden för någon annan. Filmen utspelar sig någonstans i jämtland, främst på fjällvidderna där renskötarna vallar sina hjordar med skoter och studasaren på ryggen, man vet aldrig.
En sak slår mig, Stormare är den tredje i raden som på bara något år är en av tre Hollywood skådisar som "kommit hem" till Sverige för att filma. De andra är Izabella Scorupco och Stellan Skarsgård. Kanske har Hollywood karriären gått lite på glid, för ärligt talat. Visst Fargo var väl en framgång för Stormare men sen har det inte riktigt gått bra, Scorupco spelade Bond-brud i Golden Eye men sen har kalkonerna avlöst varandra och Skarsgård har väl egentligen inte varit så jättebra sedan Ronin.
I övrigt är filmen rollbesatt av helt okay dugliga skådisar även om man hela tiden känner att Stormare ändå är snäppet bättre och känns mer van framför kameran.
En av filmens storheter är förstås bilderna och fotot. Jämnför man bilderna i den här filmen med filmen Solstorm(med Scorupco) tycker jag att dessa bilder känns betydligt mer verkliga förrutom i en scen där jag funderade på om man snott pistvakts dekor. Men det är förstås härligt att se helikoperbilder med långa svepningar över renhjordarna som springer på fjällvidderna. Sen emellanåt kan kamera också tyvärr bli lite för passiv och feg.
Daniel Alfredsson som står för regin gör ett bra jobb av ett svårt ämne. Även om han kanske bitvis kan kännas lite förvirrande och inte riktigt vet hur han vill komma framåt. Filmen bygger på en bok av Kerstin Ekman som jag inte läst, kanske skulle göra det för att förstå bättre.
Jag skulle säkert kunna skriva betydligt mera om en massa saker. Men en sak jag frågar mig är varför de gör Stormares karaktär så otroligt norrländsk, visst han är som han är men det får ändå någonstans finnas gränser i att övergöra en karaktär. Lite synd också att han inte låter den yngre förmågan och hans "adept" i filmen kliva fram mera.
Ska man då sätta ett betyg på detta, en stark trea blir det.
Så säger Stormare, ständigt denne Stormare. Kanske syftar han på bra svenska filmer? Eller bara bra svenska skådisar. För får det här Beck/Wallander/Van Veetern ect träsket fortsätta tillsammans med för mycket Bergman pretto relationsdramer vettetusan.
Varg handlar om rovdjursdebatten i Sverige och vargs vara och inte vara. Den handlar också om moral och dilemma, att stå för sin sak eller att ta skulden för någon annan. Filmen utspelar sig någonstans i jämtland, främst på fjällvidderna där renskötarna vallar sina hjordar med skoter och studasaren på ryggen, man vet aldrig.
En sak slår mig, Stormare är den tredje i raden som på bara något år är en av tre Hollywood skådisar som "kommit hem" till Sverige för att filma. De andra är Izabella Scorupco och Stellan Skarsgård. Kanske har Hollywood karriären gått lite på glid, för ärligt talat. Visst Fargo var väl en framgång för Stormare men sen har det inte riktigt gått bra, Scorupco spelade Bond-brud i Golden Eye men sen har kalkonerna avlöst varandra och Skarsgård har väl egentligen inte varit så jättebra sedan Ronin.
I övrigt är filmen rollbesatt av helt okay dugliga skådisar även om man hela tiden känner att Stormare ändå är snäppet bättre och känns mer van framför kameran.
En av filmens storheter är förstås bilderna och fotot. Jämnför man bilderna i den här filmen med filmen Solstorm(med Scorupco) tycker jag att dessa bilder känns betydligt mer verkliga förrutom i en scen där jag funderade på om man snott pistvakts dekor. Men det är förstås härligt att se helikoperbilder med långa svepningar över renhjordarna som springer på fjällvidderna. Sen emellanåt kan kamera också tyvärr bli lite för passiv och feg.
Daniel Alfredsson som står för regin gör ett bra jobb av ett svårt ämne. Även om han kanske bitvis kan kännas lite förvirrande och inte riktigt vet hur han vill komma framåt. Filmen bygger på en bok av Kerstin Ekman som jag inte läst, kanske skulle göra det för att förstå bättre.
Jag skulle säkert kunna skriva betydligt mera om en massa saker. Men en sak jag frågar mig är varför de gör Stormares karaktär så otroligt norrländsk, visst han är som han är men det får ändå någonstans finnas gränser i att övergöra en karaktär. Lite synd också att han inte låter den yngre förmågan och hans "adept" i filmen kliva fram mera.
Ska man då sätta ett betyg på detta, en stark trea blir det.
fredag 28 mars 2008
En humlas mummel
Varit tyst nu ett bra tag, är medveten om det. Har nog egentligen inte haft för mycket att säga. Eftersom denna blogg är rätt inriktad på att recensera hyfsat ny film eller ta upp något jag vill ta upp har det inte varit mycket på senaste tiden. Men jag kan ivarje fall göra en kort lista
Top 5 nya saker jag blivit irriterad på i film
1. John Cusack
2. Dåliga rip-offs när man sitter och tänker att detta har jag sett förr
3. Att Sverige fortfarande försöker mjölka ur varenda spänn ur Beck, Wallander och alla andra jäkla snutar. Ibland känns det som det är mer snutar på film än ute i samhället.
4. Kommentatorspår som känns för interna
5. Att det var länge sedan man såg en shysst dansk actionkomedi
Top 5 nya saker jag blivit irriterad på i film
1. John Cusack
2. Dåliga rip-offs när man sitter och tänker att detta har jag sett förr
3. Att Sverige fortfarande försöker mjölka ur varenda spänn ur Beck, Wallander och alla andra jäkla snutar. Ibland känns det som det är mer snutar på film än ute i samhället.
4. Kommentatorspår som känns för interna
5. Att det var länge sedan man såg en shysst dansk actionkomedi
onsdag 30 januari 2008
Teencoms plats 6-10
6. Rebel without a cause
James Deans film, som känns stilbildande på något sätt. Om att vara en outsider i samhället, att inte passa in, att försöka hitta sin plats. Samtidigt som idag en film där vissa saker är förbi men ibland kanske ändå så tidslösa. Ungdomar slåss fortfarande idag och kör Chicken race, även om det har blivit mer renodlad street racing och bilarna numera är rymdskepp mot vad bilarna var då.
7. Detroit Rock City
4 killar, en Volvo, en resa till syndens näste för att se The hottest band in the world. Året är 1976 och diskoeran är på sin höjdpunkt medan hårdrocken vill mycket. Kanske är det de rätt välspelade och lättsamma karaktärerna som gör denna film så oerhört bra, tillsammans med den snygga scenografin och fotot. Ett tidsdokument värt att bevara
8. Back to the future
Nåja, jag har ändå både Dead Poets Society och The Breakfast club på de två översta platserna så jag behöver inte be om ursäkt för att jag har Back to the future här. Första filmen är i varje fall riktigt okay tycker jag. Michael J Fox visade att han kunde då även om han inte kan längre och Christopher Lloyd spelar skönt galen. En blandning av 80 tal och 50 tal gör denna filmen liksom många andra riktigt fint i fotot och scenografin.
9. Sista Natten med gänget
Jag vill kanske gilla den mer än jag gör, men den känns något passe nästan kan jag tycka. Kidsen numera känns det inte lika troligt att de gör som de gör i den här filmen. Åker runt runt på stan i stora bilar, eller ja visst finns de dem också men de är inte lika många. Men det är ivarje fall en fin film och liksom många av de andra filmerna gör den ett bra tidsdokument.
10. American Pie 1 & 2
I jämnförelse med filmer som Juno och Superbad är de två första American Pie filmerna rätt dåliga, men de har i varje fall sin charm. Stiffler blev nästan en ikon och de präntade också om jag inte minns fel MILF. Jag tror däremot kanske att den här filmen om så där 10-20 år kommer tyvärr ses som ett tidsdokument för sena 90 talet och tidiga 2000 talet. Filmerna är inte bra men sevärda och därför hamnar de här. Erkänner att det faktum att 3 doors down har med en låt till andra filmen gör en del.
James Deans film, som känns stilbildande på något sätt. Om att vara en outsider i samhället, att inte passa in, att försöka hitta sin plats. Samtidigt som idag en film där vissa saker är förbi men ibland kanske ändå så tidslösa. Ungdomar slåss fortfarande idag och kör Chicken race, även om det har blivit mer renodlad street racing och bilarna numera är rymdskepp mot vad bilarna var då.
7. Detroit Rock City
4 killar, en Volvo, en resa till syndens näste för att se The hottest band in the world. Året är 1976 och diskoeran är på sin höjdpunkt medan hårdrocken vill mycket. Kanske är det de rätt välspelade och lättsamma karaktärerna som gör denna film så oerhört bra, tillsammans med den snygga scenografin och fotot. Ett tidsdokument värt att bevara
8. Back to the future
Nåja, jag har ändå både Dead Poets Society och The Breakfast club på de två översta platserna så jag behöver inte be om ursäkt för att jag har Back to the future här. Första filmen är i varje fall riktigt okay tycker jag. Michael J Fox visade att han kunde då även om han inte kan längre och Christopher Lloyd spelar skönt galen. En blandning av 80 tal och 50 tal gör denna filmen liksom många andra riktigt fint i fotot och scenografin.
9. Sista Natten med gänget
Jag vill kanske gilla den mer än jag gör, men den känns något passe nästan kan jag tycka. Kidsen numera känns det inte lika troligt att de gör som de gör i den här filmen. Åker runt runt på stan i stora bilar, eller ja visst finns de dem också men de är inte lika många. Men det är ivarje fall en fin film och liksom många av de andra filmerna gör den ett bra tidsdokument.
10. American Pie 1 & 2
I jämnförelse med filmer som Juno och Superbad är de två första American Pie filmerna rätt dåliga, men de har i varje fall sin charm. Stiffler blev nästan en ikon och de präntade också om jag inte minns fel MILF. Jag tror däremot kanske att den här filmen om så där 10-20 år kommer tyvärr ses som ett tidsdokument för sena 90 talet och tidiga 2000 talet. Filmerna är inte bra men sevärda och därför hamnar de här. Erkänner att det faktum att 3 doors down har med en låt till andra filmen gör en del.
måndag 28 januari 2008
Mastodont-films Ratz om Mastodontfilm
Har man sett Nile city 105,6 förstår man skämtet i rubben.
En bunt Mastodont-filmer utan inbördesordning, sen om de är bra eller inte är en annan sak.
De Sju Samurajerna
Apocalyps now: Redux
Fyra Nyanser av brunt
Fanny och Alexander
Doktor Zhivago
The Godfather part II
Gone with the wind
En bunt Mastodont-filmer utan inbördesordning, sen om de är bra eller inte är en annan sak.
De Sju Samurajerna
Apocalyps now: Redux
Fyra Nyanser av brunt
Fanny och Alexander
Doktor Zhivago
The Godfather part II
Gone with the wind
onsdag 23 januari 2008
Angående Gula baggen och Oskar
För några dagar sedan var det dags för klubben för inbördes beundran när det gäller film att hylla varandra så mycket det bara gick. Cirkus i Stockholm, en hel drös var på plats även om kameran bara verkade visa en bråkdel av dem, taskigt kameraarbete och lite stelt och tråkigt kan jag tycka. Kyle förstås bra, hon styr upp skutan ordentligt och även om skämten ibland kan vara lite väl interna och låga fixar hon det hela riktigt okay tycker jag i varje fall.
Visst, som Örebroare och före detta elev på samma skola som J Fares hade jag naturligtvis hoppats på att han skulle få gå hem med åtminstone någon bagge. Nu blev det inte så, Roy Andersson tog hem hela baletten och det var väl inte direkt oväntat. Hur det än är så är Roy Andersson, trots att han bara gjort fyra eller fem svenska filmer en av våra största.
I övrigt var det bättre än förra året kan jag tycka och det kändes som om baggarna hamnade rätt för en gång skull och det var inte bara politiskt korrekt rövslickeri. Att Arn tog hem biopublikens pris var inte någon större skräll heller. Lite roligt tycker jag också som Englands-fantast att priset för bästa utlänska gick till This is England, en film som jag inte ännu sett men ska se, ska nog beställa den denna vecka till och med.
Sen var det den där Oskars grejen också.
Min favoritfilm i år, Juno är nominerad i fyra kategorier om jag inte såg helt fel, bästa film, bästa kvinnliga huvudroll, bästa regi och bästa manus. Ska jag vara ärlig mot mig själv och er tror jag inte chanserna är så där överdrivet stora eftersom den har väldigt hårt motstånd men jag håller alla tummar jag kan för den. I övrigt har jag inte mycket kommentarer och jag tror att det var allt för mig där.
Visst, som Örebroare och före detta elev på samma skola som J Fares hade jag naturligtvis hoppats på att han skulle få gå hem med åtminstone någon bagge. Nu blev det inte så, Roy Andersson tog hem hela baletten och det var väl inte direkt oväntat. Hur det än är så är Roy Andersson, trots att han bara gjort fyra eller fem svenska filmer en av våra största.
I övrigt var det bättre än förra året kan jag tycka och det kändes som om baggarna hamnade rätt för en gång skull och det var inte bara politiskt korrekt rövslickeri. Att Arn tog hem biopublikens pris var inte någon större skräll heller. Lite roligt tycker jag också som Englands-fantast att priset för bästa utlänska gick till This is England, en film som jag inte ännu sett men ska se, ska nog beställa den denna vecka till och med.
Sen var det den där Oskars grejen också.
Min favoritfilm i år, Juno är nominerad i fyra kategorier om jag inte såg helt fel, bästa film, bästa kvinnliga huvudroll, bästa regi och bästa manus. Ska jag vara ärlig mot mig själv och er tror jag inte chanserna är så där överdrivet stora eftersom den har väldigt hårt motstånd men jag håller alla tummar jag kan för den. I övrigt har jag inte mycket kommentarer och jag tror att det var allt för mig där.
lördag 19 januari 2008
Angående teencoms
Den Amerikanska High School komedin...
vilken röra, det finns allt från riktigt dåliga exempel, till de som är okay men ändå inte särskilt bra, som American Pie filmerna, ivarje fall de tre första, eller den första, och den andra, den tredje är inte riktigt enligt mig en High School com. Dessutom alla collagefilmer som finns där ute. Men för att hitta rätt i djungeln tänkte jag dra mina fem favoriter.
1. Dead Poets Society
I vissa scener blir filmfoto inte vackrare än så här, och musiken, och skådespelarna. Man skrattar och gråter med karaktärerna, en film att älska. Visst finns de som hatar den här filmen, visst får de göra det, men jag kommer ändå alltid att älska den och en mera självklar första plats finns inte
2. The Breakfast club
Är detta en film, eller en teaterpjäs, eller både och? Jag kan ivarje fall inte annat än älska denna film. Inte särskilt stora medel har använts men det behövs inte, det behövs inte miljoner miljarder för att skapa en stor filmkonst. Särskilt scenen där de sitter tillsammans och diskuterar vilka de egentligen är. En film man minns för karaktärerna och musiken
3. Juno
Detta lilla nya mästerverk, du hittar en recension här under, övriga kommentarer överflödiga.
4. Superbad
Samma där
5. 10 things I hate about you
En historia, eller två historier. Ett kul lite quirky manus, bra och härliga skådespelare, Heath Ledger har nog aldrig varit bättre än så här. En film som bygger på en Shakespear pjäs och som lånar och skojar friskt med dennes verk. Resultatet blir en mycket trivsam liten film.
vilken röra, det finns allt från riktigt dåliga exempel, till de som är okay men ändå inte särskilt bra, som American Pie filmerna, ivarje fall de tre första, eller den första, och den andra, den tredje är inte riktigt enligt mig en High School com. Dessutom alla collagefilmer som finns där ute. Men för att hitta rätt i djungeln tänkte jag dra mina fem favoriter.
1. Dead Poets Society
I vissa scener blir filmfoto inte vackrare än så här, och musiken, och skådespelarna. Man skrattar och gråter med karaktärerna, en film att älska. Visst finns de som hatar den här filmen, visst får de göra det, men jag kommer ändå alltid att älska den och en mera självklar första plats finns inte
2. The Breakfast club
Är detta en film, eller en teaterpjäs, eller både och? Jag kan ivarje fall inte annat än älska denna film. Inte särskilt stora medel har använts men det behövs inte, det behövs inte miljoner miljarder för att skapa en stor filmkonst. Särskilt scenen där de sitter tillsammans och diskuterar vilka de egentligen är. En film man minns för karaktärerna och musiken
3. Juno
Detta lilla nya mästerverk, du hittar en recension här under, övriga kommentarer överflödiga.
4. Superbad
Samma där
5. 10 things I hate about you
En historia, eller två historier. Ett kul lite quirky manus, bra och härliga skådespelare, Heath Ledger har nog aldrig varit bättre än så här. En film som bygger på en Shakespear pjäs och som lånar och skojar friskt med dennes verk. Resultatet blir en mycket trivsam liten film.
fredag 18 januari 2008
Helgens filmtips
Sugen på att se en film i helgen men orkar inte gå till videobutiken eller tanka ner något?
Här kommer i varje fall två filmer som nog kan vara värt att se.
Fredag 18/1
SVT 1 00:00 Sliding Doors
En film som jag kom i kontakt med under mina studier på filmvetenskapen då vi hade den som hemtenta. Filmen, men Gwyneth Paltrow i huvudrollen är en liten lustig historia som handlar om inte, ungefär, vad hade hänt om? En engelsk romantisk komedi men mera komedi kanske än romantik. Först en historia, sen två historier, sen i slutet en historia. Tre humlor
Lördag 19/1
TV4 22:15 Life Aquatic
En film som jag inte vet så mycket om men som jag har hört antingen tycker man den är hur bra som helst eller så gillar man den inte alls. Jag tänkte i varje fall ge den en chans. Skulle den mot förmodan vara kass slår jag över 23:25 till SVT som visar Det vilda gänget, en film jag inte heller sett. Skulle ingen av dessa filmer passa går jag och lägger mig och läser istället, eller sätter på något annat.
Söndag 20/1
På söndag tycker inte jag det visas särskilt mycket bra filmer enligt min smak på tv, men man kan ju ha fel. Men det kan också vara trevlig med en dag att göra annat.
Här kommer i varje fall två filmer som nog kan vara värt att se.
Fredag 18/1
SVT 1 00:00 Sliding Doors
En film som jag kom i kontakt med under mina studier på filmvetenskapen då vi hade den som hemtenta. Filmen, men Gwyneth Paltrow i huvudrollen är en liten lustig historia som handlar om inte, ungefär, vad hade hänt om? En engelsk romantisk komedi men mera komedi kanske än romantik. Först en historia, sen två historier, sen i slutet en historia. Tre humlor
Lördag 19/1
TV4 22:15 Life Aquatic
En film som jag inte vet så mycket om men som jag har hört antingen tycker man den är hur bra som helst eller så gillar man den inte alls. Jag tänkte i varje fall ge den en chans. Skulle den mot förmodan vara kass slår jag över 23:25 till SVT som visar Det vilda gänget, en film jag inte heller sett. Skulle ingen av dessa filmer passa går jag och lägger mig och läser istället, eller sätter på något annat.
Söndag 20/1
På söndag tycker inte jag det visas särskilt mycket bra filmer enligt min smak på tv, men man kan ju ha fel. Men det kan också vara trevlig med en dag att göra annat.
torsdag 17 januari 2008
Juno
Superlativ, som är en ordklass, inget som jag egentligen har någon koll men det känns som om jag inte nog kan ösa dessa över Juno, filmen jag precis har sett.
Juno handlar om Juno, en 16 årig amerikansk tjej någonstans i USA. Hon spelas av Ellen Page och jag måste få stanna upp här först och främst. Jag vet inte när jag såg ett liknande skådespel senast av en tjej i hennes ålder i den här typen av film. Möjligen kan det vara Molly Ringwald och Ally Sheedy i fantastiska The Breakfast club. Visst finns det cyniker som skulle säga att hon bara spelar över, men jag har aldrig nästan tidigare sett i varje fall på väldigt länge en tjej som känns så äkta, så genuin utan att inte behöva vara tjej. Om hon nu bara håller sig borta från de flesta skandaler och fortsätter så här så, hon kan bli, eller kommer bli, eller är riktigt stor och kommer kunna bli ännu större.
Jag vill också på samma gång säga några ord om Michael Cera som spelar den manlige huvudrollen. Han är skraj, nervös, bortkommen, som vi alla killar är i den åldern. Jag såg honom tidigare i år i filmen Superbad där han spelade ungefär samma kille och jag tror att även här har vi en kille som kan komma att bli en stjärna.
Diablo Cody som står för manuset och Jason Reitman som står bakom kameran har skapat en otroligt fantastisk historia. Jag vet inte om det har framkommit men om det är något jag kan älska med filmer så är det ett snyggt foto, och ett snyggt foto finns här. Från första till sista bilden känns det bara så väldigt väldigt välgenomtänkt och välgjort. Det börjar på hösten med alla vackra höstfärger, går över till vintern och sedan till våren. Regin och skådespelarkemin fungerar perfekt och filmen är otroligt välcastad. Till och med Jennifer Garner! är helt okej i sin roll och även de andra vuxna skådisarna Jason Bateman och JK Simmons kanske främst ger de yngre skådisarna med Ellen och Michael i spetsen ett tryggt stöd även om detta är deras film.
Jag borde kanske prata lite om handligen. I kort så har Juno och Paulie(Cena) lite hallaballo i en gammal fåtölj och detta leder till att Juno blir gravid. Hon uppsöker först en abortklinik men bestämmer sig för att behålla barnet och adopterar bort det till ett par, Vanessa(Garner) och Mike(Bateman). Filmen fortsätter sedan under tiden som Juno blir allt mer gravid.
Vi har inte ens kommit in i februari 2008 än och jag tycker mig redan ha sett två riktigt bra filmer i varje fall om inte fler, det märkliga är att båda dessa är Teencoms, något som känns ofattbart nästan.
Det blir faktiskt full pott för Juno, visst kan man alltid gnälla, man är ändå närking, men 5 mumlande humlor blir det ändå!
Juno handlar om Juno, en 16 årig amerikansk tjej någonstans i USA. Hon spelas av Ellen Page och jag måste få stanna upp här först och främst. Jag vet inte när jag såg ett liknande skådespel senast av en tjej i hennes ålder i den här typen av film. Möjligen kan det vara Molly Ringwald och Ally Sheedy i fantastiska The Breakfast club. Visst finns det cyniker som skulle säga att hon bara spelar över, men jag har aldrig nästan tidigare sett i varje fall på väldigt länge en tjej som känns så äkta, så genuin utan att inte behöva vara tjej. Om hon nu bara håller sig borta från de flesta skandaler och fortsätter så här så, hon kan bli, eller kommer bli, eller är riktigt stor och kommer kunna bli ännu större.
Jag vill också på samma gång säga några ord om Michael Cera som spelar den manlige huvudrollen. Han är skraj, nervös, bortkommen, som vi alla killar är i den åldern. Jag såg honom tidigare i år i filmen Superbad där han spelade ungefär samma kille och jag tror att även här har vi en kille som kan komma att bli en stjärna.
Diablo Cody som står för manuset och Jason Reitman som står bakom kameran har skapat en otroligt fantastisk historia. Jag vet inte om det har framkommit men om det är något jag kan älska med filmer så är det ett snyggt foto, och ett snyggt foto finns här. Från första till sista bilden känns det bara så väldigt väldigt välgenomtänkt och välgjort. Det börjar på hösten med alla vackra höstfärger, går över till vintern och sedan till våren. Regin och skådespelarkemin fungerar perfekt och filmen är otroligt välcastad. Till och med Jennifer Garner! är helt okej i sin roll och även de andra vuxna skådisarna Jason Bateman och JK Simmons kanske främst ger de yngre skådisarna med Ellen och Michael i spetsen ett tryggt stöd även om detta är deras film.
Jag borde kanske prata lite om handligen. I kort så har Juno och Paulie(Cena) lite hallaballo i en gammal fåtölj och detta leder till att Juno blir gravid. Hon uppsöker först en abortklinik men bestämmer sig för att behålla barnet och adopterar bort det till ett par, Vanessa(Garner) och Mike(Bateman). Filmen fortsätter sedan under tiden som Juno blir allt mer gravid.
Vi har inte ens kommit in i februari 2008 än och jag tycker mig redan ha sett två riktigt bra filmer i varje fall om inte fler, det märkliga är att båda dessa är Teencoms, något som känns ofattbart nästan.
Det blir faktiskt full pott för Juno, visst kan man alltid gnälla, man är ändå närking, men 5 mumlande humlor blir det ändå!
onsdag 16 januari 2008
American Gangster
American Gangster är en tungviktsmatch mellan skådespelarna Russell Crow och Denzel Washington och domare är Ridley Scott.
Nåväl den här matchen kommer inte att bli ett tungviktsmöte i klass med exempelvis De Niro och Pacino. Eller mellan Gene Hackman och Dustin Hoffman. Men de båda luttrande veteranerna står där på duken tillsammans, på var sin sida om lagen.
Det är New York i slutet på 60 talet då Vietnamkriget är i full gång och kokainet gör sitt intåg på marknaden. Frank Lucas arbetar som en gammal maffiaboss högra hand och är med honom in i döden. Frank bestämmer sig för att ta över och bli den störste droghandlaren i Brooklyn. Richie Roberts är kriminalare(Bara att få se Crow springa omkring i Hawaii skjorta gör nästan den här filmen sevärd) och aspirerande åklagare. Mycket i deras historier berättas först parrarellt och senare knyts dem ihop när jakten på Lucas drar igång.
Filmen kastar mellan Brooklyns regntunga och mörka gator till polishus, kokainodlingar i Vietnam och en rad andra ställen. Dessutom ser Scott till hela tiden att upplysa oss om att vi befinner oss i skarven mellan 60 och 70 talet. Han skapar ett bra tidsdokument över tiden som känns äkta och välgjort. Även om vissa detaljer blir lite väl övertydliga, kanske främst i kostymavdelningen övertygar det.
Det är förstås Crowe och Washington som står i centrum, i boxningsringens mitt och de andra skådespelarna är mest med som bänkvärmare och inhoppare då och då. Men de gör detta bra bägge men ingen går segrande ur matchen. Möjligen kan Denzel Washington kännas lite väl mesig som drogkung och maffiaboss men han gör det bra.
Det är en mäktig och mustig historia som bitvis kanske är något seg. Nu hade jag visserligen sett tre filmer innan jag bänkade mig för denna och även om jag inte somnade till var det lite segt bitvis även om det var bra. Det är en film som vill mycket och lyckas med det, kanske mest på att den är i händerna på tre mycket luttrade veteraner i sammanhanget. Scott och Washington har inte så vitt jag vet arbetat tillsammans förut, och inte heller Crowe och Washington men det funkar.
Det blir 4 humlor till American Gangster
Nåväl den här matchen kommer inte att bli ett tungviktsmöte i klass med exempelvis De Niro och Pacino. Eller mellan Gene Hackman och Dustin Hoffman. Men de båda luttrande veteranerna står där på duken tillsammans, på var sin sida om lagen.
Det är New York i slutet på 60 talet då Vietnamkriget är i full gång och kokainet gör sitt intåg på marknaden. Frank Lucas arbetar som en gammal maffiaboss högra hand och är med honom in i döden. Frank bestämmer sig för att ta över och bli den störste droghandlaren i Brooklyn. Richie Roberts är kriminalare(Bara att få se Crow springa omkring i Hawaii skjorta gör nästan den här filmen sevärd) och aspirerande åklagare. Mycket i deras historier berättas först parrarellt och senare knyts dem ihop när jakten på Lucas drar igång.
Filmen kastar mellan Brooklyns regntunga och mörka gator till polishus, kokainodlingar i Vietnam och en rad andra ställen. Dessutom ser Scott till hela tiden att upplysa oss om att vi befinner oss i skarven mellan 60 och 70 talet. Han skapar ett bra tidsdokument över tiden som känns äkta och välgjort. Även om vissa detaljer blir lite väl övertydliga, kanske främst i kostymavdelningen övertygar det.
Det är förstås Crowe och Washington som står i centrum, i boxningsringens mitt och de andra skådespelarna är mest med som bänkvärmare och inhoppare då och då. Men de gör detta bra bägge men ingen går segrande ur matchen. Möjligen kan Denzel Washington kännas lite väl mesig som drogkung och maffiaboss men han gör det bra.
Det är en mäktig och mustig historia som bitvis kanske är något seg. Nu hade jag visserligen sett tre filmer innan jag bänkade mig för denna och även om jag inte somnade till var det lite segt bitvis även om det var bra. Det är en film som vill mycket och lyckas med det, kanske mest på att den är i händerna på tre mycket luttrade veteraner i sammanhanget. Scott och Washington har inte så vitt jag vet arbetat tillsammans förut, och inte heller Crowe och Washington men det funkar.
Det blir 4 humlor till American Gangster
The golden compass
The Golden Compass
Det har gått ett tag nu sedan jag satt i biostolen och Lord of the rings: Fellowship of the ring rullade igång. Nästan sju år sedan, eller om det är sex, det är länge sedan i varje fall. Sedan dess har fantasygenern inom film växt otroligt med nya filmer ploppandes upp var och vartannat år. Vissa har gått bra, vissa har inte blivit lika lyckade. Sagan har blivit något att göra film på igen.
The Golden Compass är en fin saga, med äventyr, spänning, humor och karaktärer. Christopher Lee är med förstås, som skurk i bakgrunden lurar han. Ian McKellen är också med, fast bara som röst åt en snäll och hjälpsam stor Isbjörn. Nicole Kidman är också med, och Daniel Craig, och en massa andra skådespelare. Tre generationers skådespelare möts och fajtas i ett London någon gång på 1800 talets senare del och i Nordpolen.
Med datateknikens hjälp och ett lass duktiga skådespelare blir detta faktiskt en riktigt bra film. Även om det kanske mest utmärkande Nicole Kidman som spelar ond under ytan och Sam Elliott som fått vara med på ett hörn som något kantstöt cowboy blir denna saga efter litterär förelaga en mycket bra film. Effekterna är bra och det känns både klassiskt och fräscht, emellanåt kanske något fantasilöst men också i många fall nytänkande.
Ploten och handlingen är lätt att följa men jag gissar att man får ut ännu mera om man också har läst böckerna. Fast ibland kan det också vara ett plus att inte läst böckerna för då bryr man sig inte om ologiska detaljer. Jag hade hört något om att detta skulle vara en del i en serie och en uppföljare är på gång, det sade i varje fall slutet.
Ingen behöver skämmas för sig i varken skådespel eller röst. Hur det än är så är det några av filmvärldens största som medverkar och alla känns bra i sina roller. Sagan berättas i ett hyfsat bra tempo utan att bli allt för seg eller för rask. Visst är det förutsägbart men det får vara som det är.
Det stabila, den klassiska sagan med något moderna förtecken gör detta till en bra film.
Det blir 4 humlor till The Golden compass.
Det har gått ett tag nu sedan jag satt i biostolen och Lord of the rings: Fellowship of the ring rullade igång. Nästan sju år sedan, eller om det är sex, det är länge sedan i varje fall. Sedan dess har fantasygenern inom film växt otroligt med nya filmer ploppandes upp var och vartannat år. Vissa har gått bra, vissa har inte blivit lika lyckade. Sagan har blivit något att göra film på igen.
The Golden Compass är en fin saga, med äventyr, spänning, humor och karaktärer. Christopher Lee är med förstås, som skurk i bakgrunden lurar han. Ian McKellen är också med, fast bara som röst åt en snäll och hjälpsam stor Isbjörn. Nicole Kidman är också med, och Daniel Craig, och en massa andra skådespelare. Tre generationers skådespelare möts och fajtas i ett London någon gång på 1800 talets senare del och i Nordpolen.
Med datateknikens hjälp och ett lass duktiga skådespelare blir detta faktiskt en riktigt bra film. Även om det kanske mest utmärkande Nicole Kidman som spelar ond under ytan och Sam Elliott som fått vara med på ett hörn som något kantstöt cowboy blir denna saga efter litterär förelaga en mycket bra film. Effekterna är bra och det känns både klassiskt och fräscht, emellanåt kanske något fantasilöst men också i många fall nytänkande.
Ploten och handlingen är lätt att följa men jag gissar att man får ut ännu mera om man också har läst böckerna. Fast ibland kan det också vara ett plus att inte läst böckerna för då bryr man sig inte om ologiska detaljer. Jag hade hört något om att detta skulle vara en del i en serie och en uppföljare är på gång, det sade i varje fall slutet.
Ingen behöver skämmas för sig i varken skådespel eller röst. Hur det än är så är det några av filmvärldens största som medverkar och alla känns bra i sina roller. Sagan berättas i ett hyfsat bra tempo utan att bli allt för seg eller för rask. Visst är det förutsägbart men det får vara som det är.
Det stabila, den klassiska sagan med något moderna förtecken gör detta till en bra film.
Det blir 4 humlor till The Golden compass.
The Jane Austen Book club
När jag såg usla Resident Evil 3 tillhörde jag genomsnittet i publiken och kanske något äldre, ensamstående ung man som vill se 2 timmars vålds och blodsorgie. När jag såg The Jane Austen Book club tillhörde jag inte genomsnittet i publiken även om det fanns en och annan man där också.
Det hela är rätt enkelt, ett gäng kvinnor som känner varandra och som är i olika fas av livet bestämmer sig för att blida en klubb för att läsa Jane Austens böcker. En man kommer också in i detta och filmen rullar iväg. 5 kvinnor och 1 man ger sig i kast med den engelska författarinnans verk, ett i taget, det kanske förstör lite men ja, mannen kommer att få ihop det med någon av kvinnorna.
Det här är en enkel historia med platta lätt sterotypa karaktärer. En av kvinnorna har avverkat 4 eller 5 män, en annan är en romantisk drömmare som lever i ett förhållande som börjar knaka i fogarna och hon suktar efter en av sina elever. En tredje kvinna är nyskild och har en lesbisk dotter som också är med i klubben. Sist finns det också en kvinna med fötterna på jorden som verkar vara en av dem som håller ihop det hela. Sen finns det också mannen som verkar vara framgångsrik men blygsam.
Även om det hela är tillplattat, allt från skådespel, regi och manus och allt känns väldigt sterotypt tycker jag ändå att det håller. Jag inser också att målgruppen jag tillhör inte riktigt är den som den här filmen är anpassad för. Men hade jag fått önska hade jag önskat mera utvecklande karaktärer som inte blir nästan en sterotyp av sig själva.
Det blir 3 humlor till The Jane Austen book club
Det hela är rätt enkelt, ett gäng kvinnor som känner varandra och som är i olika fas av livet bestämmer sig för att blida en klubb för att läsa Jane Austens böcker. En man kommer också in i detta och filmen rullar iväg. 5 kvinnor och 1 man ger sig i kast med den engelska författarinnans verk, ett i taget, det kanske förstör lite men ja, mannen kommer att få ihop det med någon av kvinnorna.
Det här är en enkel historia med platta lätt sterotypa karaktärer. En av kvinnorna har avverkat 4 eller 5 män, en annan är en romantisk drömmare som lever i ett förhållande som börjar knaka i fogarna och hon suktar efter en av sina elever. En tredje kvinna är nyskild och har en lesbisk dotter som också är med i klubben. Sist finns det också en kvinna med fötterna på jorden som verkar vara en av dem som håller ihop det hela. Sen finns det också mannen som verkar vara framgångsrik men blygsam.
Även om det hela är tillplattat, allt från skådespel, regi och manus och allt känns väldigt sterotypt tycker jag ändå att det håller. Jag inser också att målgruppen jag tillhör inte riktigt är den som den här filmen är anpassad för. Men hade jag fått önska hade jag önskat mera utvecklande karaktärer som inte blir nästan en sterotyp av sig själva.
Det blir 3 humlor till The Jane Austen book club
The Heart break kid
Det första jag tänkte när jag såg den här filmen var att Ben Stiller börjar bli gråhårig, nåväl han har passerat 40 så det är kanske inte så konstigt. Han spelar Eddie, innehavare av en sport affär i San Fransisco. Han har inte till skillnad från sina vänner gängat ihop sig stadigt med någon, men när han på sin ex bröllop hamnar vid barnbordet, för ensamstående slår han näven i bordet och bestämmer sig. Av en slump nästan stöter han ihop med Lila, en ung tjej som vid första anblicken verkar vara hur bra som helst med ett fördelaktigt utseende, snäll, trevlig och rolig.
Efter att ha känt varandra i bara sex veckor bestämmer sig Eddie för att göra slag i saken, också därför att han är rädd att förlora henne då hon fått ett erbjudande om ett jobb i Holland. Pang och boom är de gifta och de ska åka på bröllopsresa till Mexico.
Mardrömmen för Eddie börjar redan i bilen på väg ner när hans till början snälla och timida nya hustru visar en helt annan sida. Hon sjunger falskt i bilen, pruttar och gör en väldig massa saker som Eddie inte uppskattar men han håller snällt tyst. Det blir inte heller bättre när de väl kommer fram till hotellet och katastroferna avlöser varandra.
Men så dyker Miranda upp, en helylletjej som är där tillsammans med sin släkt för att fira föräldrarnas förnyelse av vigsellöften. Eddie och Miranda börjar umgås utan att Miranda vet om Lila som bränt sönder sig på stranden då hon vägrade använda solskydd.
Vänskapen utvecklas allt mer mellan Eddie och Miranda och även om de inte kanske först vill erkänna det börjar de falla för varandra, något som inte direkt uppskattas av några av Mirandas släktingar.
Bröderna Farrelly har kokat ihop en ganska trevlig film men som förstås blir en klassisk typ av Farrelly-film där skämten ligger på en väldigt låg nivå och inget nästan är heligt. Manuset med sina twist and turns gör en okay film. Överlag är skådespelet ganska bra, eller i varje fall godkänt men Jerry Stiller, Ben Stillers pappa, både i verkligheten och filmen får för lite utrymme enligt mig. Dessutom blir kanske de båda kvinnorna Miranda (Michelle Monoghan) och Lila(Malin Åkerman) väldigt platta i sina roller. Just Monoghan kan betydligt mera än så här tycker ivarje fall jag och spelar en roll jag tycker hon verkar nästan blivit type-castad för.
Men bröderna kan sin komedi och levererar. Jag garvade ivarje fall en hel del emellanåt. Farrellys kommer aldrig vinna storslam på Oscarsgalorna, men vet man det och kan leva med det kan man nog ha rätt kul i 90 minuter.
Det blir 3 humlor till The Heartbreak kid
Efter att ha känt varandra i bara sex veckor bestämmer sig Eddie för att göra slag i saken, också därför att han är rädd att förlora henne då hon fått ett erbjudande om ett jobb i Holland. Pang och boom är de gifta och de ska åka på bröllopsresa till Mexico.
Mardrömmen för Eddie börjar redan i bilen på väg ner när hans till början snälla och timida nya hustru visar en helt annan sida. Hon sjunger falskt i bilen, pruttar och gör en väldig massa saker som Eddie inte uppskattar men han håller snällt tyst. Det blir inte heller bättre när de väl kommer fram till hotellet och katastroferna avlöser varandra.
Men så dyker Miranda upp, en helylletjej som är där tillsammans med sin släkt för att fira föräldrarnas förnyelse av vigsellöften. Eddie och Miranda börjar umgås utan att Miranda vet om Lila som bränt sönder sig på stranden då hon vägrade använda solskydd.
Vänskapen utvecklas allt mer mellan Eddie och Miranda och även om de inte kanske först vill erkänna det börjar de falla för varandra, något som inte direkt uppskattas av några av Mirandas släktingar.
Bröderna Farrelly har kokat ihop en ganska trevlig film men som förstås blir en klassisk typ av Farrelly-film där skämten ligger på en väldigt låg nivå och inget nästan är heligt. Manuset med sina twist and turns gör en okay film. Överlag är skådespelet ganska bra, eller i varje fall godkänt men Jerry Stiller, Ben Stillers pappa, både i verkligheten och filmen får för lite utrymme enligt mig. Dessutom blir kanske de båda kvinnorna Miranda (Michelle Monoghan) och Lila(Malin Åkerman) väldigt platta i sina roller. Just Monoghan kan betydligt mera än så här tycker ivarje fall jag och spelar en roll jag tycker hon verkar nästan blivit type-castad för.
Men bröderna kan sin komedi och levererar. Jag garvade ivarje fall en hel del emellanåt. Farrellys kommer aldrig vinna storslam på Oscarsgalorna, men vet man det och kan leva med det kan man nog ha rätt kul i 90 minuter.
Det blir 3 humlor till The Heartbreak kid
Bee Movie
Bee Movie
Barry Bee Benson är ett Bi, som egentligen inte skulle kunna flyga men gör det ändå. Hans lever tillsammans med de andra bina i en bikupa i en park i New York. Efter att ha avslutat sina studier, 3 dagars grundskola, 3 dagars gymnasium och 3 dagars collage är han klar för att börja arbeta på fabriken Honex, som tillverkar honung.
Men till skillnad från sina kamrater som verkligen ser fram emot att börja på fabriken och formar sig i leden velar Barry. Han vill ut och se världen, något som de flesta i hans närhet inte alls förstår sig på. Men ut far han i varje fall och gör misstaget att bli vän med en människa, något som är absolut förbjudet.
När han sedan upptäcker att människorna säljer vad han tycker är binas egen produkt, honung stämmer han hela mänskligheten och honungsodlarna.
Jag tänker inte ge mig in i striden om vem som kom på den här historien först, men jag nämner att det har förekommit en strid mellan ett antal svenskar och Jerry Seinfeld som nu står för iden och även gör rösten till Barry.
Filmen är rätt trevlig och jag får nästan en känsla av att man som vuxen får mera ut av den än som barn, i varje fall på den engelska versionen som jag såg. Den blir ett litet inlägg i miljödebatten om att vi alla måste samarbeta, både människor och andra varelser för att vår planet ska kunna fortsätta. Det handlar också om att tänka fritt och våga följa sina drömmar och stå upp för sin sak.
Den är okay tecknad och ser bra ut och rolig. Ploten och manuset är lättsamt och i ett hyggligt tempo fortsätter historien. Självfallet försöker man klämma in så passa många Bee skämt man kan, och självfallet är också Sting med på ett hörn i filmen.
Dreamworks som står bakom filmen lyckas att få en tecknad film som kanske främst är avsedd för vuxna att nog även fungera för lite yngre, även om jag då tror man måste se den med svensk dubbning.
Det blir tre…ja nej inte bin utan humlor till Bee movie.
Barry Bee Benson är ett Bi, som egentligen inte skulle kunna flyga men gör det ändå. Hans lever tillsammans med de andra bina i en bikupa i en park i New York. Efter att ha avslutat sina studier, 3 dagars grundskola, 3 dagars gymnasium och 3 dagars collage är han klar för att börja arbeta på fabriken Honex, som tillverkar honung.
Men till skillnad från sina kamrater som verkligen ser fram emot att börja på fabriken och formar sig i leden velar Barry. Han vill ut och se världen, något som de flesta i hans närhet inte alls förstår sig på. Men ut far han i varje fall och gör misstaget att bli vän med en människa, något som är absolut förbjudet.
När han sedan upptäcker att människorna säljer vad han tycker är binas egen produkt, honung stämmer han hela mänskligheten och honungsodlarna.
Jag tänker inte ge mig in i striden om vem som kom på den här historien först, men jag nämner att det har förekommit en strid mellan ett antal svenskar och Jerry Seinfeld som nu står för iden och även gör rösten till Barry.
Filmen är rätt trevlig och jag får nästan en känsla av att man som vuxen får mera ut av den än som barn, i varje fall på den engelska versionen som jag såg. Den blir ett litet inlägg i miljödebatten om att vi alla måste samarbeta, både människor och andra varelser för att vår planet ska kunna fortsätta. Det handlar också om att tänka fritt och våga följa sina drömmar och stå upp för sin sak.
Den är okay tecknad och ser bra ut och rolig. Ploten och manuset är lättsamt och i ett hyggligt tempo fortsätter historien. Självfallet försöker man klämma in så passa många Bee skämt man kan, och självfallet är också Sting med på ett hörn i filmen.
Dreamworks som står bakom filmen lyckas att få en tecknad film som kanske främst är avsedd för vuxna att nog även fungera för lite yngre, även om jag då tror man måste se den med svensk dubbning.
Det blir tre…ja nej inte bin utan humlor till Bee movie.
Leo
Leonard är på väg hem från sin 30 års fest tillsammans med sin flickvän Amanda. På vägen hem stannar han till vid ett ställe för att uträtta sina behov då ett par killar börjar stöta på hans flickvän. Både Amanda och Leo själv avspisar de båda männen och gruff utbryter. Leo blir slagen ordentligt och hans Amanda vill att de tar en taxi till sjukhuset med Leo vägrar och vill fortsätta gå hem. Männen har följt efter dem och stöter senare ihop med dem, det slutar olyckligt och Amanda dör på sjukhuset där han själv ligger. Leos två bästa kompisar Josef och Shabab kommer dit senare för att hälsa på.
Leos liv är slaget i spillror och varken terapi, tabletter eller något tycks hjälpa. Inom honom växer hatet och aggressionerna allt starkare. Han vill hämnas på de som dödade Amanda.
Josef Fares som tidigare gjort betydligt mer lättsamma filmer gör här en rejäl djupdykning i gatuvåldet. Han visar upp en rå och naken värld i en historia som vill gripa tag och gör det också. Våldet blir, tänkte jag när såg filmen expressionistiskt. Den dokumentära känslan som filmen har förstärker också detta. Miljöerna är trånga och tränger allt närmare och närmare. Det handlar om våld, hämnd, att tappa fotfästet och att ställa upp på varandra.
Det är egentligen inte manuset eller ploten som Fares här är intresserad av, det han vill visa är det visuella, det vi ser. Vi ska tycka att gatuvåld är avskyvärt och det är det också. Ingen är egentligen hjälte eller skurk i filmen. Men Fares lyckas ändå undvika de värsta fallgroparna och skapar inte en ny Sökarna.
Han ställer också en fråga som kanske hamnar lite i skymundan. Ska man göra vad som helst för en kompis? Han vill också ställa frågan om hur långt man är beredd att gå för att hämnas. Vad är man villig att offra för hämnden.
Till filmens svagare sidor hör att den kanske är en anningen för kort, 1 timme och 18 minuter är i minsta laget tror jag för att kunna berätta en sådan här historia, det kan göra att visa saker går lite väl snabbt.
Det blir tre humlor till Leo
Leos liv är slaget i spillror och varken terapi, tabletter eller något tycks hjälpa. Inom honom växer hatet och aggressionerna allt starkare. Han vill hämnas på de som dödade Amanda.
Josef Fares som tidigare gjort betydligt mer lättsamma filmer gör här en rejäl djupdykning i gatuvåldet. Han visar upp en rå och naken värld i en historia som vill gripa tag och gör det också. Våldet blir, tänkte jag när såg filmen expressionistiskt. Den dokumentära känslan som filmen har förstärker också detta. Miljöerna är trånga och tränger allt närmare och närmare. Det handlar om våld, hämnd, att tappa fotfästet och att ställa upp på varandra.
Det är egentligen inte manuset eller ploten som Fares här är intresserad av, det han vill visa är det visuella, det vi ser. Vi ska tycka att gatuvåld är avskyvärt och det är det också. Ingen är egentligen hjälte eller skurk i filmen. Men Fares lyckas ändå undvika de värsta fallgroparna och skapar inte en ny Sökarna.
Han ställer också en fråga som kanske hamnar lite i skymundan. Ska man göra vad som helst för en kompis? Han vill också ställa frågan om hur långt man är beredd att gå för att hämnas. Vad är man villig att offra för hämnden.
Till filmens svagare sidor hör att den kanske är en anningen för kort, 1 timme och 18 minuter är i minsta laget tror jag för att kunna berätta en sådan här historia, det kan göra att visa saker går lite väl snabbt.
Det blir tre humlor till Leo
Eastern Promisis
Jag har tänkt mycket på den här filmen den senaste tiden, och det är därför det har tagit ett tag innan jag känt mig redo att försöka recensera den. För det är inte någon lätt historia David Cronenberg har kokat ihop.
En ung flicka kommer akut in på sjukhuset, hon är höggravid och verkar också vara allvarligt skadad. Flickan dör men barnet överlever och tas om hand Anna, en barnmorska spelad av Naomi Watts vars roll har ryskt påbrå. Bland flickans saker hittar hon en dagbok skriven på ryska och ett visitkort från en rysk restaurang i London där det hela utspelas.
För att kunna fastställa identiteten på flickan och för att barnet ska kunna hamna bland släktingar ger sig Naomi iväg till restaurangen. Där finns den på ytan väldigt vänlige krögaren och ägaren Semyon tar hand om henne och åtar sig också att översätta dagboken. I bakgrunden lurar också krögaren son Kirill och dennes hantlangare och chaufför Nikolai, spelad av Viggo Mortensen.
Redan på en gång nästan så växer en historia mellan Anna och Nikolai. Anna som kämpar för sin sak och Nikolai som också är på väg långsamt upp och förbi Semyons son i den ryska maffia hiearkin som de förstås alla tillhör, förutom Anna. Annas mor och farbror som också är rysk tycker inte egentligen om Annas kontakter med restaurangen men Anna står på sig.
En mycket våldsam och rå historia utspelas sedan där Annas värld och hennes kamp för flickan krockar med den ryska maffians verklighet där våld och tatueringar hör till vardagen. Det är inte det Italienska våldet som nästan utförs med stil och grace utan bara hårt och skoningslöst.
Skådespelarna gör över lag ett bra jobb och det är en intressant historia. Kanske kan man tycka att historien känns i vissa passager allt för tvådelad och vissa saker blir lite väl uppenbara. Kanske hade man kunnat göra två filmer av detta men den kaka som Cronenberg bakar blir ändå riktigt fylld med russin.
Inget lämnas åt slumpen, allt är välgjort, stabilt och det känns för det mesta som att allt är som det ska vara. Möjligen att den bitvis kan vara seg och som sagt något tvådelad emellanåt men i övrigt är det en mycket bra film.
Det blir 3 humlor till Eastern Promisis, jag hade gärna gett en till men jag saknar det där lilla lilla extra.
En ung flicka kommer akut in på sjukhuset, hon är höggravid och verkar också vara allvarligt skadad. Flickan dör men barnet överlever och tas om hand Anna, en barnmorska spelad av Naomi Watts vars roll har ryskt påbrå. Bland flickans saker hittar hon en dagbok skriven på ryska och ett visitkort från en rysk restaurang i London där det hela utspelas.
För att kunna fastställa identiteten på flickan och för att barnet ska kunna hamna bland släktingar ger sig Naomi iväg till restaurangen. Där finns den på ytan väldigt vänlige krögaren och ägaren Semyon tar hand om henne och åtar sig också att översätta dagboken. I bakgrunden lurar också krögaren son Kirill och dennes hantlangare och chaufför Nikolai, spelad av Viggo Mortensen.
Redan på en gång nästan så växer en historia mellan Anna och Nikolai. Anna som kämpar för sin sak och Nikolai som också är på väg långsamt upp och förbi Semyons son i den ryska maffia hiearkin som de förstås alla tillhör, förutom Anna. Annas mor och farbror som också är rysk tycker inte egentligen om Annas kontakter med restaurangen men Anna står på sig.
En mycket våldsam och rå historia utspelas sedan där Annas värld och hennes kamp för flickan krockar med den ryska maffians verklighet där våld och tatueringar hör till vardagen. Det är inte det Italienska våldet som nästan utförs med stil och grace utan bara hårt och skoningslöst.
Skådespelarna gör över lag ett bra jobb och det är en intressant historia. Kanske kan man tycka att historien känns i vissa passager allt för tvådelad och vissa saker blir lite väl uppenbara. Kanske hade man kunnat göra två filmer av detta men den kaka som Cronenberg bakar blir ändå riktigt fylld med russin.
Inget lämnas åt slumpen, allt är välgjort, stabilt och det känns för det mesta som att allt är som det ska vara. Möjligen att den bitvis kan vara seg och som sagt något tvådelad emellanåt men i övrigt är det en mycket bra film.
Det blir 3 humlor till Eastern Promisis, jag hade gärna gett en till men jag saknar det där lilla lilla extra.
Arn - Tempelriddaren
Arn – Tempelriddaren som bygger på Jan Guilious böcker om Arn Magnusson har blivit film, en väldigt dyr film. Den dyraste i den svenska filmhistorien sägs det, men inte enligt mig den mest imponerande.
Men visst får man säga att det ändå är spektakulärt, en film med både vinterlandskap och öknar, det är inte ofta det händer i svenska filmer, senast jag kan minnas var i Hamilton, förövrigt också efter Jan Guillous böcker.
En film är en film och en bok är en bok, en bok kan aldrig bli en film och en film kan aldrig bli en bok. Kanske är det en ursäkt för att man om man vill ha ut mesta möjliga av filmen Arn bör man ha läst böckerna. För mycket i böckerna har tagits bort från filmen, jag kan tycka i att i det här fallet blir det för mycket som blir bortklippt.
Joakim Nätterqvist som nästan höjts till skyarna lite som Andreas Wilson gjorde för ett par år sedan i Ondskan(återigen Jan G) gör kan jag tycka en något blek insats. Jag tycker han känns feg och uttryckslös förrutom ibland då han kan blossa upp. Tur är då att far och son Skarsgård är med och styr upp det hela, och det är verkligen något de gör. Stellan Skarsgård är ändå en av Sveriges absolut största skådespelare även om hans Hollywood karriär inte varit spikrak så visar han ändå vart skåpet ska stå. Hans son, eller förresten är två av hans söner med, blandar alltid ihop namnen men bra är det i varje fall, i varje fall den äldre sonen gör ett kanonjobb.
I övrigt är insatserna rätt bleka, Michael Nyqvist, en annan oerhört hyllad skådis känns lite förvirrad och det går till de flesta andra också. Kanske är det så att regin blir lite för feg och låter inte skådespelarna leva ut ordentligt. En av de sämsta prestationerna görs av Morgan Alling som kanske inte är så van vid den här typen av filmer men det känns som han går omkring som en lönnfet typ med pottfrisyr mest.
Men det är ändå på det hela taget en rätt stabil och okay film. Den undviker att bli en ny Tre Solar men den höjs inte till skyarna. Vid nästa års guldbagge(där jag antar att den kan tänkas kandidera) kan det nog inte bli mycket priser, kanske något för fotot som kanske tillsammans med Skarsgårds är det bästa filmen har att ge.
Det blir 3 surrande humlor till Arn
Men visst får man säga att det ändå är spektakulärt, en film med både vinterlandskap och öknar, det är inte ofta det händer i svenska filmer, senast jag kan minnas var i Hamilton, förövrigt också efter Jan Guillous böcker.
En film är en film och en bok är en bok, en bok kan aldrig bli en film och en film kan aldrig bli en bok. Kanske är det en ursäkt för att man om man vill ha ut mesta möjliga av filmen Arn bör man ha läst böckerna. För mycket i böckerna har tagits bort från filmen, jag kan tycka i att i det här fallet blir det för mycket som blir bortklippt.
Joakim Nätterqvist som nästan höjts till skyarna lite som Andreas Wilson gjorde för ett par år sedan i Ondskan(återigen Jan G) gör kan jag tycka en något blek insats. Jag tycker han känns feg och uttryckslös förrutom ibland då han kan blossa upp. Tur är då att far och son Skarsgård är med och styr upp det hela, och det är verkligen något de gör. Stellan Skarsgård är ändå en av Sveriges absolut största skådespelare även om hans Hollywood karriär inte varit spikrak så visar han ändå vart skåpet ska stå. Hans son, eller förresten är två av hans söner med, blandar alltid ihop namnen men bra är det i varje fall, i varje fall den äldre sonen gör ett kanonjobb.
I övrigt är insatserna rätt bleka, Michael Nyqvist, en annan oerhört hyllad skådis känns lite förvirrad och det går till de flesta andra också. Kanske är det så att regin blir lite för feg och låter inte skådespelarna leva ut ordentligt. En av de sämsta prestationerna görs av Morgan Alling som kanske inte är så van vid den här typen av filmer men det känns som han går omkring som en lönnfet typ med pottfrisyr mest.
Men det är ändå på det hela taget en rätt stabil och okay film. Den undviker att bli en ny Tre Solar men den höjs inte till skyarna. Vid nästa års guldbagge(där jag antar att den kan tänkas kandidera) kan det nog inte bli mycket priser, kanske något för fotot som kanske tillsammans med Skarsgårds är det bästa filmen har att ge.
Det blir 3 surrande humlor till Arn
1408
1408 Mike Enslin skriver böcker, böcker om hus och andra ställen som tros vara besatta av onda andar. Varför han har valt just detta förklaras egentligen aldrig, liksom mycket annat i denna något ologiska historia. Har ni tänkt på en sak när det gäller John Cusack, han har nästan alltid samma frisyr och minst en gång i varje film drar han handen genom håret, ni behöver inte bli besvikna, det är same procedure igen.
Michael Håfström är en annan man som inte heller haft det lätt, han gjorde Ondskan vilket blev en dunderhit men sedan då? Strandvaskaren var väl inget vidare och nu har han flytt till USA för att försöka göra film där. Något jag tänkte på när jag såg 1408 var hur feg Håfström är, att han vill så mycket men ändå blir det inte bra. Jag vet inte om det var stunden eller stämningen men när det skulle vara läskigt kunde jag bara garva.
Även den bästa skräckhistoria behöver en story. Storyn här är rätt enkel, ett hotell i New York har ett rum, 1408 som sägs vara besatt och ingen har hittills levande kommit ut därifrån. Något för Mr Enslin i egenskap av författare att kolla in. Som ni säkert förstår kämpar verkligen rummet för att få honom att bli galen. Men det känns som den ena galenskapen kommer efter den andra pang, pang, pang. Det finns egentligen ingen logik och man kan nästan tycka synd om herr Cusack som måste ränna omkring därinne mellan väggarna och gapa och tycka att roomservicen är usel.
1408 hade kunnat bli en bra film men nu så här i efterhand önskar jag att jag hade valt en annan film istället att spendera tiden och pengarna på.
Det blir bara en humla till 1408 och den surrar bara lite.
Michael Håfström är en annan man som inte heller haft det lätt, han gjorde Ondskan vilket blev en dunderhit men sedan då? Strandvaskaren var väl inget vidare och nu har han flytt till USA för att försöka göra film där. Något jag tänkte på när jag såg 1408 var hur feg Håfström är, att han vill så mycket men ändå blir det inte bra. Jag vet inte om det var stunden eller stämningen men när det skulle vara läskigt kunde jag bara garva.
Även den bästa skräckhistoria behöver en story. Storyn här är rätt enkel, ett hotell i New York har ett rum, 1408 som sägs vara besatt och ingen har hittills levande kommit ut därifrån. Något för Mr Enslin i egenskap av författare att kolla in. Som ni säkert förstår kämpar verkligen rummet för att få honom att bli galen. Men det känns som den ena galenskapen kommer efter den andra pang, pang, pang. Det finns egentligen ingen logik och man kan nästan tycka synd om herr Cusack som måste ränna omkring därinne mellan väggarna och gapa och tycka att roomservicen är usel.
1408 hade kunnat bli en bra film men nu så här i efterhand önskar jag att jag hade valt en annan film istället att spendera tiden och pengarna på.
Det blir bara en humla till 1408 och den surrar bara lite.
Superbad
Möt Seth och Evan, två killar som precis ska ta studenten från High School, självfallet är det också dags att festa efter tre år på High School. Problemet är bara att Seth och Evan inte är direkt skolans coolaste killar. Snarare de där som ja, ingen direkt vill egentligen umgås med men de har varandra. De har också deras ofrivillige vapendragare Fogell med sig, inte han heller någon särskilt cool kille, men han har ett falskleg, ett donationskort från Hawaii med namnet Mclovin. Seth och Evan har ivarje fall lyckats få tag på två tjejer, Jules och Becca som de hoppas bli tillsammans med, eller i varje fall få ligga med innan studenten.
Tillsammas med Mclovin eller, Fogell ger de sig iväg för att fixa sprit till festen. Men det går förstås inte alls som man tänkt sig. Men som beskådare har man roligt, det är dråpligt, absurt och de flesta av skämten för att inte säga nästan alla är under bältet. Seth’s agenda går ut på att fixa så mycket sprit som möjligt så att han kan bli full tillsammans med Jules, tjejen han vill ligga med medan Evan är mer eftertänksam och funderar på livet och hur han ska berätta ett och annat för Seth.
Innan jag gick in på den här filmen tänkte jag att nu är det 90 minuters timekilling till en film som kanske skulle vara ok. När jag kom ut från filmen tyckte jag att det var det bästa jag sett på mycket länge och det var ett tag sedan jag garvat lika mycket. Igenkänningskomiken är total och man både lider och gläds med grabbarna när de tar sig fram genom filmen.
Seth Rogen som har skrivit manus och även har en roll i filmen är en skådis som precis börjat bryta igenom. Tidigare har vi sett honom i serien Freaks and Geeks och i filmerna 40 year old virgin och På smällen, jag hoppas vi får se mer av denne Rogen i framtiden. Skådespelarna i filmen är alla också mycket duktiga även om jag kan önska att man gett de yngre tjejerna något mer att spela på än att vara just tjejer även om de faktiskt gör sina roller bra med det lilla.
Det blir 4 väldigt surrande humlor till Superbad.
Tillsammas med Mclovin eller, Fogell ger de sig iväg för att fixa sprit till festen. Men det går förstås inte alls som man tänkt sig. Men som beskådare har man roligt, det är dråpligt, absurt och de flesta av skämten för att inte säga nästan alla är under bältet. Seth’s agenda går ut på att fixa så mycket sprit som möjligt så att han kan bli full tillsammans med Jules, tjejen han vill ligga med medan Evan är mer eftertänksam och funderar på livet och hur han ska berätta ett och annat för Seth.
Innan jag gick in på den här filmen tänkte jag att nu är det 90 minuters timekilling till en film som kanske skulle vara ok. När jag kom ut från filmen tyckte jag att det var det bästa jag sett på mycket länge och det var ett tag sedan jag garvat lika mycket. Igenkänningskomiken är total och man både lider och gläds med grabbarna när de tar sig fram genom filmen.
Seth Rogen som har skrivit manus och även har en roll i filmen är en skådis som precis börjat bryta igenom. Tidigare har vi sett honom i serien Freaks and Geeks och i filmerna 40 year old virgin och På smällen, jag hoppas vi får se mer av denne Rogen i framtiden. Skådespelarna i filmen är alla också mycket duktiga även om jag kan önska att man gett de yngre tjejerna något mer att spela på än att vara just tjejer även om de faktiskt gör sina roller bra med det lilla.
Det blir 4 väldigt surrande humlor till Superbad.
Det blev inte som jag tänkt mig
Jag kör på svenska istället, ungefär lika illa det.
För att inte göra det allt för långt tar jag några filmer i taget
För att inte göra det allt för långt tar jag några filmer i taget
söndag 6 januari 2008
So this is my new blog...or something
first of all..I want to say how sorry I am that I am writing this thing in English, but I see it as a project of mine, to be better at writing english. No I wont be correct all the time, the grammar will stink as well as the language. But I do it anyway, so without further ado...I give you my new blog.
This will not be a blog about nothing, this will be a blog about movies and movies only, so no more shittychat about my life who is such boring anyway. And if you want to know anything, give me a call, I am listed.
So I was away in Stockholm and shall give you my reviews of the movies I watched there. Not now but later.
Superbad
1408
Arn
Eastern Promsis
Bee Movie
Leo
The Heartbreak Kid
The Jane Austen Book club
The Golden Compass
American Gangster
Hope to see you back soon
cheers
This will not be a blog about nothing, this will be a blog about movies and movies only, so no more shittychat about my life who is such boring anyway. And if you want to know anything, give me a call, I am listed.
So I was away in Stockholm and shall give you my reviews of the movies I watched there. Not now but later.
Superbad
1408
Arn
Eastern Promsis
Bee Movie
Leo
The Heartbreak Kid
The Jane Austen Book club
The Golden Compass
American Gangster
Hope to see you back soon
cheers
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)