Leo

Leonard är på väg hem från sin 30 års fest tillsammans med sin flickvän Amanda. På vägen hem stannar han till vid ett ställe för att uträtta sina behov då ett par killar börjar stöta på hans flickvän. Både Amanda och Leo själv avspisar de båda männen och gruff utbryter. Leo blir slagen ordentligt och hans Amanda vill att de tar en taxi till sjukhuset med Leo vägrar och vill fortsätta gå hem. Männen har följt efter dem och stöter senare ihop med dem, det slutar olyckligt och Amanda dör på sjukhuset där han själv ligger. Leos två bästa kompisar Josef och Shabab kommer dit senare för att hälsa på.

Leos liv är slaget i spillror och varken terapi, tabletter eller något tycks hjälpa. Inom honom växer hatet och aggressionerna allt starkare. Han vill hämnas på de som dödade Amanda.

Josef Fares som tidigare gjort betydligt mer lättsamma filmer gör här en rejäl djupdykning i gatuvåldet. Han visar upp en rå och naken värld i en historia som vill gripa tag och gör det också. Våldet blir, tänkte jag när såg filmen expressionistiskt. Den dokumentära känslan som filmen har förstärker också detta. Miljöerna är trånga och tränger allt närmare och närmare. Det handlar om våld, hämnd, att tappa fotfästet och att ställa upp på varandra.

Det är egentligen inte manuset eller ploten som Fares här är intresserad av, det han vill visa är det visuella, det vi ser. Vi ska tycka att gatuvåld är avskyvärt och det är det också. Ingen är egentligen hjälte eller skurk i filmen. Men Fares lyckas ändå undvika de värsta fallgroparna och skapar inte en ny Sökarna.

Han ställer också en fråga som kanske hamnar lite i skymundan. Ska man göra vad som helst för en kompis? Han vill också ställa frågan om hur långt man är beredd att gå för att hämnas. Vad är man villig att offra för hämnden.

Till filmens svagare sidor hör att den kanske är en anningen för kort, 1 timme och 18 minuter är i minsta laget tror jag för att kunna berätta en sådan här historia, det kan göra att visa saker går lite väl snabbt.

Det blir tre humlor till Leo